3 år!

I 3 år har jag haft den finaste människan jag känner vid min sida varje dag. Tänk att gud gav den underbaraste människan på jorden till mej, hur tur kan man ha liksom? Iaf har vi tillbringat 3 härliga år tillsammans och planerar att fortsätta i samma stil i en hel drös år till! v

Dagen firar vi i storstan med mys och förhoppningsvis vackert väder!

Lyx

Det är minsann vardagslyx när man mellan alla jobbskift som sträcker sig över dygnets alla soltimmar får en eftermiddag ta sig till stranden och jobba på brännan en stund innan jobbet, Nice o tusan vad varmt och skönt det var där!

det är helt galet grönt och somrigt här på Åland just nu!

Nu är det bara en kort jobbkväll imorgon och sen har jag 2 dagar ledigt varav en av dem skall spenderas i Stockholm med min bästa v

1 år...

För ett år sedan satte jag min fot på åländsk mark för första gången och det för att göra antagningsintervjun och förhoppningsvis få flytta hit till hösten. Nervös som ett vrak var jag dessutom, det var ju dethär jag ville mer än nåt annat. Det fanns ingen annan plan. Och tänk så bra det gick!

På Åland för ett år sedan!

Alltså tänk att man kan måsta
blunda på varje bild!! haha

Nu har vi snart bott här på denna paradisö i ett helt år och fortfarande stormtrivs vi. För varje dag som går nu när det har börja grönska helt galet och vädret är vackert är jag så tacksam över att få bo här, det kan ju inte finnas nån vackrare plats egentligen, nära till vatten, nära till naturen men ändå är man mitt i stan, underbart!


Sommarlovet är här men inte vet ja nu om man märker någon vidare stor skillnad, vi har ju ändå haft så lite skola i maj att man knappt har fattat att första året är över nu, tänk jag har avklarat mitt första år som högskolestuderande och det med bravur och VG i nästan alla kurser, så jag är mer än nöjd! Inte för att något hittills har varit någon vidare stor prövning eller rejält krävande men det känns ju ändå bra att det gått så pass bra hittills!

Ett helt skolår har jag sprungit upp
och ner för dehär nedra trapporna!

Även om lovet är här kan jag ju inte precis njuta eftersom jag ännu har en hemtenta ogjord och fan vad jag kan vara led mej själv att jag inte fått gjort den än. Men nu är jag iaf på gång med den så förhoppningsvis slipper ja den snart! Plus att jag har 8 dagar med jobb framför mej med endast 2 kortare dagar så det är bara att hitta motivation som håller som sten så ska det nog gå bra! Det tråkiga med såhär långa jobbdagar är ju att jag inte hinner träna men jag har börjat springa på morgnarna istället så får jag iaf nån slags träning. Men det tar inte många dagar innan gym abstinensen kommer krypandes.

Imorgon skall jag till tandläkaren, första gången på 2 år minst och för första gången är jag riktigt skakis för det också! Jag kommer antagligen att måsta få en bettskena för jag gnisslar tänder något helt galet att Kim blir galen på mej på nätterna och jag blir så spänd i käkarna att jag får spänningshuvudvärk av det. det jag är mest rädd för är väl endå nästan att jag skall få en riktigt jävla saftig räkning därifrån för det vill jag fan inte ha :(

Idag har jag varit ledig och det har jag firat med att baka lite fantastiskt gott bröd under tiden Kim kollade hockeyn så nu blir det en smakbit och sen kallar sängen. Håll tummarna inför mitt tandläkarbesök åt mej är ni snälla! :)

Min historia

Medans jag nu skall jobba 12.30-22.00 tre dagar framöver tänkte jag att det kan ju vara trevligt med något läsbart här under tiden! Så här kommer nu en artikel som publicerades i Ilta Sanomat för ca en månad sedan om min familjs resa och kamp efter att min lillasyster föddes med bara ett halvt hjärta. Nu vill jag först starkt poängtera att jag inte publicerar detta för att någon skall tycka synd om mej/oss för det finns ändå ingen som kan förstå hur det varit utan jag vill publicera det för att visa hur stolt jag är över min syster och jag förundras över hur otroligt stark hon är trots att hon bara är snart 12 år. Det är inte många småflickor som gått igenom sådär mycket på sådär kort tid, det är inte ens många som går igenom sådär mycket på en hel livstid.

Den är lång och på finska, men som sagt det tar minst 3 dagar innan jag har tid att skriva nåt igen!

Julia, seitsemän kertaa sydämellinen

Yhdessäkin leikkauksessa on jo tarpeeksi, jos se on vakava.Saatikka sitten monessa.

Pedersöreläisen Sundqvistin perheen tunnelma on katossa. Olohuoneen pöydällä on puupalikoista koottu torni. Siitä otetaan vuoroin paloja pois. Rakennelma näyttää hauraalta. - Ei, älä ota tuosta kohtaa. Se sortuu, neuvoo Moa,15, pikkusiskoaan Juliaa,11. Mutta Julia ottaa, hieman tärisevin käsin. Torni huojuu, mutta pystyyn se jää. Julia huutaa haltioissaan! Äiti Malin,45, ja isä Stefan,47, ovat leikissä mukana. Lapsikatraan vanhin, Sara, 21, asuu Ahvenanmaalla. Tässä pelissä kaikilla on samat lähtökohdat. Toisin kuin oikeassa elämässä. Sen tietää varsinkin Julia. Tyttö, joka syntyi vain ”puolikkaalla sydämellä”. - Julia on täynnä ruutia ja terästä, kaikissa merkityksissä. Hän on taistellut elämästään monta kertaa, kertoo äiti. Jo viisi ja puoli vuotta Julian rinnassa on sykkinyt toisen ihmisen sydän. Mutta paljon on tapahtunut sitä ennen.

On vuosi 2000. Toukokuu on taittumassa kesään. Sundqvistit odottavat kolmatta lastaan. Raskaus on sujunut normaalisti.Viidessä ultrassa ei ole näkynyt mitään erikoista. - Outo tunne hiipi minuun heti, kun Julia syntyi. Itkua ei kuulunut. Julia hengitti oudosti, eikä halunnut imeä rintaa. Tiesin, että jotain oli vialla, sanoo äiti. Yöllä Julia kytketään happikoneeseen. Seuraavana aamuna otetaan sydänultra ja röntgen. Kaikki etenee nopeasti. Julia viedään samantien ambulanssilla Pietarsaaren Malmin sairaalasta Vaasan Keskussairaalaan. Diagnoosi saadaan päivän ikäisenä: HLHS (Hypoplastic Left Heart Syndrom). Se tarkoittaa sydämen vasemman kammion vajaakehittyneisyyttä.Yhtä vaikeimmista ja harvinaisista sydänvioista. HLHS:sta ei voi ikinä parantua, se on aina osa elämää.

Vaasan Keskussairaalasta Julian matka jatkuu samana päivänä HUS:iin Lastenklinikalle. Julia on leikattava. HETI. Muita vaihtoehtoja ei ole. - Kun Julia vietiin ambulanssiin, minussa pysähtyi jokin. Sokki iski tsunamin lailla. Pelko paloi sisällä. Aivan valtava hätä, muistelee äiti. Parin päivän päästä he lentävät Pohjanmaalta Julian luokse. Julia leikataan viiden päivän ikäisenä. Lääkärit kertovat, että Julialla on leikkauksen jälkeen 40 prosentin mahdollisuus selvitä hengissä. Ja, että hän tarvitsee yhteensä kolme sydänleikkausta eri ikäkausina. Näin on HLHS: aa sairastavilla. Vuorossa on ensimmäinen: Norwoodin leikkaus. - On kamalaa lähettää lapsi leikkaussaliin, kun ei tiedä, tuleeko hän hengissä takaisin.Sanoimme hiljaisina, kalpeina ja väsyneinä Julialle näkemiin. Kuiskasin Julian korvaan: ole vahva. Nähdään illalla, muistelee äiti. Kirurgi Ilkka Mattilalle toimenpide on rutiinia. Julia selviää hyvin leikkauksesta. Jatkon määrää tytön taistelutahto. Seuraava vuorokausi on kriittisin. Muutamien päivien päästä tulee pelättyjä komplikaatioita. Julian mansikankokoinen sydän alkaa paisua. Pulssi lyö 250. Rintakehä täyttyy nesteestä. Kirurgit tarttuvat veitsiinsä toisen kerran. Julia on nyt operoitu kahdesti.

Viisi viikkoa kuluu sairaalassa.Sitten Julia kotiutetaan. Sundqvistien elämänpalikat menevät uuteen järjestykseen. He ottavat yhteyttä Pohjanmaa sydänlapset - ja aikuiset - yhdistykseen. Sieltä he saavat korvaamatonta vertaistukea. Sopeutumisvalmennuskurssilta uusia ystäviä. Perheen prioriteetiksi tulee ”operaatio pelastakaa Julia”. Epänormaalista tulee normaalia. Alkaa pelonsekainen hetkessä eläminen. Kaikki mitä tulee, on otettava vastaan. Äiti jättäytyy pois lastentarhaopettajan virasta. Isä yrittää käydä töissä minkä pystyy. Sarasta tulee eräänlainen varaäiti Moalle ja Julialle. Moa on vielä niin pieni, ettei ymmärrä miksi hän ei enää saa tarpeeksi huomiota.

Suurin kuolinriski HLHS :aa sairastavilla on ensimmäisen ja toisen leikkauksen välissä. - Tarkkailimme Juliaa koko ajan. Pelkäsin, että hän kuolee. Puoli vuotta itkin putkeen. Mietin, selviäisikö Julia enää yhdestäkään leikkauksesta. Arki vakavasti sydänsairaan vauvan kanssa oli uuvuttavaa, kertoo äiti. Äiti pumppaa maitoa kaksi tuntia putkeen, jonka juotuaan Julia oksentaa kaiken. He juoksevat Kelan, vakuutusyhtiön ja apteekin väliä. - Laskin, että minulla oli vuorokaudessa neljä tuntia ”vapaata”. Ne yritin nukkua. Mutta voimat alkoivat loppua. Yritimme sulattaa tunteita ja kokemuksia kuin avoimessa haavassa. Menetin muistini. Mieheni sai onneksi pidettyä minut pystyssä, sanoo äiti.

Julia on viisi ja puoli kuukautta vanha. Toisen leikkauksen eli Glennin leikkauksen vuoro koittaa. Siitä luvataan jopa 90 prosentin selviytymistä. - Oli lottovoittajaolo. Takapakkejakaan ei sillä kertaa tullut. Julia pääsi jo kahden viikon kuluttua kotiin, kertoo isä. Alkaa Sundqvistin perheen tasapainoisin aika. Julia ei tarvitse kahteen ja puoleen vuoteen yhtäkään lääkettä! Fysioterapia alkaa. Mutta koko ajan on oltava asemissa. Sisarukset eivät voi infektiovaaran takia kutsua useinkaan kavereita kotiin, eivätkä kyläillä. Juliaa käytetään säännöllisesti verikokeissa ja kontrolleissa.

Kohta Julia täyttää kolme. Tyttö alkaa selvästi väsyä. - Kynnet, huulet ja iho muuttuivat sinertäviksi. Se oli hälyttävä merkki. Pian TCPC -leikkaus - se kolmas ja viimeinen - on tarpeen. Sitten se olisi siinä. Niinhän me uskoimme, muistelee isä. TCPC -leikkaus tehdään vuonna 2003. Toiveet ovat korkealla. Seuraa kuitenkin komplikaatioita: nesteitä virtaa rintakehään. Kymmenen päivän päästä, Julia makaa taas leikkaupöydällä. Ketjureaktio on käynnissä. Tässä vaiheessa Julia on läpikäynyt yhteensä viisi sydänleikkausta. - Ihminen tottuu kaikkeen, kun on pakko, pienikin ihminen. Eikä Julia muusta tiennyt. Toistelin tätä itselleni ajoittain laihana lohtuna, sanoo äiti.

Muutaman kuukauden päästä Julian aortassa havaitaan ahtauma. Siitä paikasta leikataan kuudennen kerran. Sydämeen ujutetetaan ”verkkoja” , laajennetaan verisuonia. Julian ahtaaseen rintakehään laitetaan tueksi kymmenen sentin pituinen raudanpätkä. ”Tohtori Matti Sulamaan rauta”, kuten Sundqvistit ovat kyseisen raudankeksijän mukaan sen ristineet. Julian maksa huomataan myös suurentuneen ja kovettuneen. - Se ulottui kylkiluiden alapuolelta napaan asti! Julia lopetti syömisen, oksenteli ja laihtui. Ravinto soljuu nenämahaletkun kautta. Nenämahaletkusta tulee kuukausiksi jokapäiväinen - ja öinen riesa. Pyörätuoli otetaan käyttöön. Koko kesä menee Lastenklinikalla. Ajanvietteinä elokuvat, satukirjat, palapelit. Julia saa paljon postikortteja ystäviltä, sukulaisilta ja tuntemattomilta. Mutta Julia masentuu, katselee vain seiniä. - Hän ei edes antanut minun lohduttaa häntä verikokeiden jälkeen. Se tuntui kovalta. Olimme uupumisen partaalla. Mutta pakko oli vaan jaksaa. Pakko.

Eräänä aamuna äiti syö jogurttia sydänosaston vanhempainhuoneessa. - En jaksanut lusikkaa suuhuni nostaa. Julian läsnä yritimme olla vahvoja. Muutoin olimme ihan rikki. Onneksi puhuimme kohtalotovereiden kanssa. Kyllä meillä erokin kävi mielessä, paljastaa äiti. Elämässä on paniikki. Koko perhe soutaa samoilla aalloilla, samassa veneessä, joskin eri paikoilla. Sara ja Moa kokevat jäävänsä peräpäähän. - Jouduimme aina ottaa huomioon Julian sairauden. Monesti olimme sukulaisilla hoidossa, kun vanhemmat olivat Julian kanssa sairaalassa. Halusin joskus itsekin olla sairas, jotta saisin huomiota, muistelee Moa. - Minä opin aikaisin ottamaan vastuuta. Olen ollut eräänlainen pikku-äiti Julialle. Olin sitä rakkaudesta, kertoo Sara kyynelehtien puhelimessa Ahvenanmaalta.

Julian ihonväri muuttuu sinertävämmäksi. Hän jaksaa kävellä enää hitaasti 50 metriä. Syksyllä sydän toimii heikommin keuhkoissa kasvaneen paineen takia. Sitten piru on merrassa: Julia oksentaa verta. HUS:ssa selviää, että Julialla on veritulppa. Se kulkee aina munuaisista keuhkoihin asti. Julia joutuu teholle liuotushoitoon. Nyt uudelle sydämelle on asetettu etsintäkuulutus. Vihdoin, huokaavat Sundqvistit. 2004 kesäkuussa, Julia pääsee sydämensiirtojonoon. -Toinen keuhkoista oli viime metreillään. Yhdellä keuhkolla voi elää, mutta puolikkaalla sydämelle ei. Julian sydänpuolikas oli suhteellisen vahvaa tekoa. Keuhko-ongelman takia järkevintä oli vaihtaa sydän uusiksi, valaisee äiti.

Jo heinäkuussa HUS:sta yllättäen soitetaan: Julialle on ehkä löytynyt sydän. Paikalle tultua tulee järkytys. Selviää, ettei kyseinen sydän olekaan kelvollinen. - Pettymys oli sanoinkuvaamaton. Mutta joka aamu alkoi uusi päivä, noustava ja jatkettava vaan oli, äiti sanoo. Kaksi vuotta ja neljä kuukautta. Tuon ajan he odottavat, että Julialle löytyy jostain uusi sydän. Jokainen puhelimenpirinä jännittää.

On vuosi 2006, marraskuun 1. päivä. Julia on rutiinitarkastuksessa Lastenklinikalla. Lääkärit ovat tavanomaista tarkempia kokeiden suhteen. - Juuri, kun olimme pukemassa ja lähtemässä lentokentälle, hoitaja pysäytti meidät sanoen: älkää nyt vielä lähtekö. Meillä on ehkä sydän Julialle. EHKÄ. Tuo nelikirjaiminen sana on kaikunut kaikkien korvissa tiuhaan. - Julia alkoi itkeä. Hän pelkäsi. Niin minäkin. Otimme uutisen vastaan ristiriitaisin tuntein. Jossain syövereissä oli samalla koteloituna suunnaton riemu ja nöyryys, vakavoituu äiti. Juliaa aletaan heti valmistella sydämensiirtoon. Sydän odottaa jo leikkausosastolla. - Oli toimittava ripeästi. Vainajan sydän ei saa olla neljää tuntia kauemmin pois vainajan kehosta ennen kuin se siirretään sydänsiirtopotilaalle, kertoo isä.

On lumimyrsky. Isä ajaa sydämensiirrosta kuultuaan Pohjanmaalta Helsinkiin. Illalla kuuden aikaan Julian elämän vedenjakajan hetki lyö. Isä ei kerkeä paikalle ennen h-hetkeä. Se on menoa nyt. Yksi asia on ainakin varmaa. Leikkaussalissa elämä muuttuu. Tavalla tai toisella. - Annoin suukon Julian otsaan. Kuiskasin hänen korvaan: ole vahva. Äiti rakastaa sinua valtavasti.Olisin halunnut ottaa hänet syliin ja halata kovaa. Sitten minun oli vaan annettava hänen mennä.

Sydämensiirto alkaa. - Purin kynteni atomeiksi sinä yönä. Olin leikkaussalista parin metrin päässä odotushuoneessa. Hiljaisuudessa olin kuulevani suojelusenkeleiden siipien värinää. Luotin, että Juliaa operoivilla kirurgeilla on pieninkin molekyyli hallinnassaan. Neljän aikaa yöllä leikkausalin ovet aukeavat. - Juliaa työnnetään sängyssä ohitsemme kohti teho-osastoa. Muistan ajatelleeni, että tämän täytyy olla hyvä merkki. Sehän tarkoittaa, että Julia ELÄÄ! Julian uusi sydän lyö ensimmäisen kerran 2.11.2006 klo 01.40. Kirurgi kertoi jälkikäteen, että sydämensiirto oli todella haastava ja verinen taistelu, muistelee äiti.

-Emme olleet uskoa silmiämme. Julian kynnet ja huulet olivat normaalin väriset. Iho oli muuttunut sinertävästä vaaleanpunaiseksi. Kurkin vielä varmuuden vuoksi peiton alle. Varpaatkin olivat vaaleanpunaiset, nauraa äiti. Julia pidettiin neljä päivää nukutettuna. Hän oli levoton, mutta kuullessaan ääneni, hän rauhoittui. Joskus hän heräsi. Silloin silitin hänen otsaansa ja kerroin kaiken olevan hyvin. Kysyin oliko hänellä kipuja. Julia pudisti päätään - ja nukahti taas. Kortisonin vaikutuksesta Julian keho turpoaa. Herättyään hän saattaa yhtenä hetkenä nauraa, toisena heittää tavaroita seinille. Kahden viikon päästä Julian keho alkaa yllättäen hylkiä uutta sydäntä.Tila on kriittinen. - Itkin. Pelkäsin ja itkin, kunnes kyyneleitä ei enää ollut.

- Seitsemän viikkoa kestäneet hylkimisreaktiot loppuvat. Parin viikon päästä Julia pääsee vihdoin kotiin. Tasan neljän kuukauden päästä sydämen siirrosta Julia aloittaa esikoulun. Elämä tuntuu ihmeelliseltä. Koko perhe on edelleen väsynyt. Julian vointi onneksi kohenee. - Jälkeenpäin kaikki on yhtä puuroa. Muistan asioita sieltä täältä. Ei elämä ikinä enää tule normaaliksi, sellaiseksi, jota se ennen oli. Tämä on nyt normaalia. Meillä menee aika hyvin. Molemmat käymme taas töissä. Perheenä voimme tehdä lähes kaikkea, josta vain haaveilimme Julian vaikeiden ensimmäisten vuosien ajan, sanoo äiti.

Julia rakastaa tanssimista, laulamista ja esiintymistä. - Ja uimista. Kun sukellan, näen pohjalla merenneitoja. Parhaillaan harjoittelen juoksemista. Toivon pääseväni toukokuussa mukaan viestikarnevaaliin Helsinkiin, innostuu Julia kertomaan. Hän ei tiedä kenen sydän hänellä on. - Sain sen joltain samanikäiseltä lapselta, jonka veriryhmä minulle sopi. Julia joutuu syömään päivittäin paljon lääkkeitä. Kontrolleissa hän käy joko Vaasassa tai Helsingissä seitsemän viikon välein. Aikuisena Julia kertoo haluavansa työskennellä apua tarvitsevien lasten kanssa. Hylkimisreaktio vaanii kuitenkin taka-alalla, aina. Julian keho saattaa koska tahansa pistää hanttiin sydämelle. Se ajatus on tiedostettava. Ehkä Julia tarvitsee joskus vielä uuden sydämen. Ehkä. Sitä ei voi koskaan varmasti tietää.

Malin-äiti kirjoittaa blogissaan : Tänään on meille tuntemattomassa maassa, tuntemattomalla paikalla, joku perhe sukulaisineen surrut kolme viikkoa sitten kuollutta lastaan. Tunnemme syvästi heidän kanssaan. Lapsemme on osa heidän suruaan, surua, joka antoi lapsellemme elämän. Heidän lapsensa elää edelleen meidän lapsessa, Kuinka kaunista...

Älskade syster  v

FÄRG

Dagen har varit en riktig toppendag, vi började med en mysig morgonpromenad ute i solen och satt vid lilla holmen en stund och njöt av värmen och kollade in stranden. Jag vill ha sommar nu och kunna ligga där och sola och svalka mej i havet mellan varven, gud så härligt! Sen återvände vi hem för att avnjuta en brakfrukost men kom fram till att isf måste vi handla lite först så vi for till S-market och i slutändan var klockan så mycket att det blev en frukost/lunch/brunch grej istället. Men inte illa det heller.

äggröra & tonfiskciabatta

Vi tog paus från gymträningen idag även om jag verkligen borde gått eftersom jag hinner träna så lite nu när jag jobbar så mycket men båda kände att vi var för trötta idag och behövde lite ledigt! Senare på dagen for vi på IFK Mariehamns hemmamatch och de vann t.o.m.så det var ju trevligt för dem. Jag bryr ju mej inget vidare utan var snarare där som sällskap än som supporter men det är ju alltid trevligt med live sport i liten utsträckning. Jag kan ju ärligt säga att jag är nog mycket mer intresserad av hur folk klär sig i än att titta på själva matchen till exempel! hehe

När vi kom hem var vi frusna som 2 isbitar, IGEN! Nästa gång jag går på ifk match tänker jag sätta vinterjackan på oberoende om det är 13 juli eller när det är för det lyckas ju minsann alltid bli kallt efter en stund på dendär läktaren! Vi passade på att skattedeklarera så nu är det bara att vänta till hösten och hålla tummarna att man får ännu lite mer i återbäring!

Varför äta hamburgare vid McDonalds när man kan laga goda och nyttigare burgare hemma? Så det gjorde vi idag och ja resultatet? Gott jo men definitivt svårare ätet än Big Macarna eftersom fyllningen inte riktigt ville hållas i!

Nu avslutar vi denna soliga söndag med film och jag delar med mig av shopping resultatet från förra fredagen.
Vi tar på nytt imorgon med en ny resa till Stockholm men denna gång skall jag med klassen på studiebesök till Grand Hotel och Story hotel så vi får väl se om man hinner springa in i några butiker under lunchen då! Inte för att min plånbok vill de men!! Åtminstone skall jag kika på nya träningsskor som jag nu menat köpa ända sedan julen men inte kommit mej för och knappast kommer mej för riktigt än men jaa kika runt lite kan man ju iaf!

Omedvetet blev temat för min shopping inför våren och sommaren FÄRG, så här bjuder jag nu på en hel del färgklickar! Härligt att slippa från allt svart och grått som vintern medför!

tröja JC, topp Cubus, Jeans Carlings, halsband GT

tunn skjorta, lösa toppar H&M

randig topp, orange nagellack Cubus, neon orange topp H&M,
tubhalsduk, shorts och neon rosa kuvertväska Gina Tricot

en skön sommar onepiece H&M

basic svarta pumps Din Sko

väl hemma igen låg denna goding och väntade vid postkontoret,
efter 2 års sökande tror jag nu jag äntligen hittat jeansjackan jag sökt! :)

Nu skall jag bara ladda telefonen med lite ny musik inför morgondagens båt och bussresor så är det sen sängen som väntar!

Morsdag

Jag vill börja med att gratulera alla underbara mammor ute i världen, men speciellt min egen alldeles underbara mamma som ALLTID finns där för mej och alltid lyssnar och hjälper mej. Jag förundras över allt hon gjort för mej under mina 21 år utanför hennes mage, stått ut med mitt skrikande som bebis (och de restrerande 20 år efter bebistiden också för den delen!!) pysslat och lekt under min barndom, hjälpt mej genom skolåren, stått ut med mej under mina tonårstrotsar, stöttat mej genom alla mina brustna hjärtor problem, till allt hon gjort, tipsat  och hjälpt mej med efter att jag flyttade hemifrån. Tack för allt du gjort och jag hoppas att jag en dag kommer bli åtminstone hälften så bra mamma som du varit till mej!
För att inte lämna kära pappa i skymundan så är det ju tack vare både dig och mamma som jag haft det så bra och du är otroligt underbar du med och den bästa pappan man kan ha! Kram på er hemma i Kållby v

En annan mamma jag verkligen vill gratta är min svärmor som gjort ett mycket fint jobb för att snida till den underbara karl jag lyckats fånga på kroken! Kram till dej med!

En som verkligen önskar att han skulle få fira morsdag sådär "på riktigt" är nog Kim. Stackaren har lidit både senaste farsdag och även idag över tanken att han inte får fira. Men älskade vän vi kommer nog hinna fira våra mors- och farsdagar till lust och leda vi med! v

Otroligt

Jag tänker inte kommentera eller säga något mer men läs detta och detta , jag blir bara så otroligt förvånad över folks kommentarer. Ibland helt sanslösa sådana.

Justja

Så fort jag tänker att nu skall jag ta tag i bloggandet igen för att jag återfunnit inspirationen och tror mej ha tid med det så hinner jag med 2 inlägg och sen blir det tyst igen. Helt otroligt!

För tillfället lider jag av värst allergichocken efter fredagens resa till Stockholm. Varför det bröt ut just då förstår jag inte, även om de är längre in på våren där jo men vi har haft vår jäkligt länge här också utan att jag haft några problem. Nåväl björken har slagit ut här och jag är som död. Värre problem än vanligt har jag också, kombinerat med jobb varje dag är kanske inte det mest optimala precis! Täppt näsa, snorig, öronvärk, sjuk hals, ett huvud som faktist inte hänger med och även talförmågan har jag tappat någonstans på nåt konstigt vis. Alltså inte då så att jag inte kan tala men när jag gör det sätter sig bokstäverna huller om buller så jag vet inte vad jag säger!

Så så är läget här, som vanligt får jag inte mycket till medlidande av min sambo. Ni vet när en karl är sjuk så håller jorden på att gå under men när kvinnan är sjuk ja då skall hon inte pipa för det är väl inte så farligt. Nehenej!

Blommigt värre i Mariehamn!

Annat roligt..idag hade jag min sista tent, en muntlig sådan. Det gick bra, jag blev godkänd men är dock lite besviken på mej själv för kursen har varit så nedrans intressant (företagsekonomi) att jag skulle ha velat ha mera tid på mej att förbereda mej på tenten så jag skulle ha känt att allt var på klart. Men gjort är gjort, istället har jag tjänat pengar varje dag och det är ju inte illa det heller! Nu återstår det bara en ynka hemtenta så är mitt första år som högskolestuderande över!

Idag var vi till Viking Line och bokade vår resa hemhem i sommar! JAAA det är sant vi kommer hem och nästan en hel vecka denna gång till och med. Skönt så utav tusan skall det bli att ta lite semester och bara koppla av! Så 1.7-6.7 befinner vi oss i kära Österbotten och fan och hans moster säger jag bara om ni inte har sol där då!! Med tanke på att den veckan antagligen blir den enda tid för mej i solen denhär sommaren så hoppas jag få njuta av vackert väder då!

Nu kurrar magen något värrigare så bäst att gå och smida ihop en macka nu innan sängen kallar.
2 riktiga dagar kvar i skolan innan sommarlov, wohooo!!! :)

På senaste

Hej och hå, är för tillfället helt slut i kropp och knopp efter ett fasligt tungt pump-pass. Detta betyder också att jag fått vara ledig från jobbet idag, skönt som tusan har det varit och ledigheten till ära bakade jag morotssemlor. Imorgon är jag också ledig och då bär det av på en shoppingrunda till grannlandet tillsammans med bästaste Hedda. Det skall bli jätte roligt dels att få shoppa och sen att kunna göra något utanför skolan där man annars bara hinner prata lite mellan varven och när jag har så fullt schema utöver skolan skall det bli skönt att koppla bort allt för en stund och bara njuta! Listan på saker jag hoppas hitta är alldeles för lång för att ekonomin skall tillåta att den genomförs men sån tur som jag har så har min första lön rasslat in på kontot idag och till på köpet kommer studiestödet imorgon!

Över till nåt helt annat, Vappen firades med kompisarna först packade vi väskorna och gick upp till badhusberget (också kallat pissberget!!) och picknickade i solskenet för att sedan bege oss hem till oss var vi fortsatte förfestandet med dricka, paj och sallad! När klockan närmade sig 12 begav vi oss mot Arken för att dansa loss. Både Kim och jag misste ju vår Arken oskuld då eftersom vi snart bott på Åland ett år men ändå inte varit ut nå så de va ju på tiden minsann! Vi hade riktigt trevligt hela kvällen för att senare snurra runt halva stan för att få lite nattmat! Trevligt trevligt och jag tackar alla som medverkade! :)

Hedda

Heidi

plickeplock

en hunk kom springandes förbi
så jag passade på och bjöd honom på en öl

Lördagen innan vappen åkte jag, Hedda och Victor över till grannlandet men denna gång med egen bil för att försöka orientera oss till Stockholm Quality Outlet vilket i slutändan jag tyckte gick riktigt bra faktist även om vi var smått oroliga där en stund när vägarbetena förvirrade gps-tanten! Även lördagen var en mycket trevlig dag med superbra sällskap!

Detta följde med mej hem

Träningskläder

mera träningskläder

en beige kavaj för 150kr,
och ja bilden gör inte färgen rättvis!

Utöver detta så har jag hunnit jobba, vara i skolan, INTE träna :'( picknicka med Kim, njutit av soligt väder på balkongen där termometern har visat +33 som mest och premiärkaffat vid  Äventyrsgolfen. Med andra ord har jag haft det riktigt trevligt på senaste tiden även om jag önskat att dygnet hade lite fler timmar.

Vi avslutar såhär idag och så får jag tacka för mej för kvällen och fundera över hur jag skall förflytta mej från soffan till sängen när träningsvärken redan börjar komma smygandes, aah härliga känsla!

detta kom hem till mej från H&M i förra veckan!

Sämst

Okej det är officiellt, jag är den sämsta bloggaren någonsin! Åtminstone på de senaste månaderna. Men jag tänker inte komma med några ursäkter utan det är nu bara såhär. Jag hoppas innerligt att jag skall hitta tillbaka till bloggandet snart för om inte för annat så är det senare roligt att kika tillbaka på vad man skrivit och gjort tidigare!

Den senaste tiden har varit stressig, riktigt stressig men nu kör vi slutspurt i skolan och maj månad är här vilket också innebär hejdundrandes många timmar i jobbets tecken men också vår, sol och värme.

Idag skall jag på jobb 15.30 så för tillfället står det matlagning på schemat, ugnsrotsaker med mustapekkaostfylld kyckling, får se får se hur det blir!

Så med andra ord har jag ingen vidare tid att sitta här nu heller men jag hoppas innerligt jag skall hitta nån tidstrimma så jag kunde berätta lite om vad som hänt här på holmen den senaste tiden. Vi får väl se!

Jag bjuder på lite vår från Åland sålänge! :)